Usch, sitter och läser DENNA artikel på aftonbladet.. känner igen mig så väl!
Vet exakt hur det själv var att vara rädd för att gå till skolan.
Jag var en av de tre som var orolig inför skolan.
Loven och helgerna blev min räddning.
Jag var även en i den där femtedelen som inte vågade säga något.
Det pågick i 6 år. Hela mellanstadiet och högstadiet.
Under dessa 6 år led jag av konstat huvudvärk, eftersom jag oroade mig hela tiden.
Jag kunde inte tänka mig ett liv utan alvedon och en karta tog oftast slut på 2 dagar.

Jag blev inte fysiskt mobbad. Mer ignorerad.
Ibland kom det blickar och ibland kom det ord.
Det värsta var att jag visste att lärarna såg, men dom gjorde inget!
Jag skolkade väldigt mycket i högstadiet. För jag mådde så dåligt över att
behöva gå till skolan.
Oftast var jag hemma 1-3 dagar i veckan. Det var väldigt sällan som jag
orkade gå en hel vecka i sträck.

Min räddning blev min första pojkvän som jag fick i början av 9an.
Han gav mig sådan styrka! Och för första gången kändes det som om
jag betydde något. jag var någon!

Sedan blev det bättre på gymnasiet med praktik 2-4 dagar i veckan.
Då kändes det så lätt!

Men jag lider verkligen med dom som är utsatta, och jag kan bara hoppas
på att dom får hjälp. Att skolorna och lärarna börja öppna ögonen och
våga göra nånting.